Nedräkning

Snart blir han sju månader, vår lille Malte. Förra vintern, när han ännu låg i magen, blockade vi lägenheten för uthyrning under januari, februari och mars påföljande år. När han var nyfödd beställde och betalade vi resan som ska bli vår andra långresa till Koh Lanta. Om tio dagar åker vi.

Henry, drygt 2,5 år, är numer en rutinerad resenär. Detta blir hans tredje resa till Thailand. 

Inför vår förra långresa var allt planerat, inköpt, ja närapå nedpackat vid det här laget. Denna gången har varken tiden, energin eller entusiasmen funnits. Alltså, det är inte så att vi inte sett fram emot resan, det är mer det att vi lagt allt fokus och all energi på att göra det bästa av just den dagen, varje dag, efter de förutsättningar som givits oss. Det har inte gått att se framåt, att gissa sig till hur det kommer att bli. Visst har vi trott och hoppats på att allt ska bli bättre och enklare efter hand, men att lägga krut på att se fram emot en resa, det har vi inte prioriterat. Det har varit ett rätt tufft halvår för den lilla familjen Grek. Men varje dag blir bättre än den förra, och vi börjar så smått tagga inför vår stora familjeinvestering. 

Det kommer inte att bli som förra gången. Men förutsättningarna att det ska bli bra finns där. Framför allt - familjen är tillsammans, vi hjälps åt, vi får tid att umgås, att prata. Ingen stress. Inga (eller åtminstone få) måsten; ingen städning, ingen tvätt, ingen matlagning eller disk. Inga overaller. Inga mössor, vantar, åkpåsar. Inga dagisbaciller. Inga lämna-hämta-tider att passa. 

Henry tittar gärna igenom de gamla blogginläggen. Filmen där han lär sig krypa, där han spelar trummor med morfar eller den där han smaskar melon med hela ansiktet. Bloggen är precis som jag hoppades att den skulle bli; en stor minnesbank där allt finns samlat, och det känns härligt att kunna "åka tillbaka" och uppleva resan igen. Min ambition är att jag även denna gång ska hålla igång bloggen, dels för att kunna uppdatera vänner och familj hemmavid men kanske framför allt för att ha resan dokumenterad för framtiden.

Förra gången hade många problem med att kommentera inläggen. Det var väldigt tråkigt, för det är fantastiskt roligt att få hälsningar hemifrån! Hör gärna av er om problemen finns kvar, så försöker vi lösa dem.

Nu är julen över, och snart är det nyår. Strax därpå åker vi, så det går fort nu! Ta hand om varandra under helgerna, och ha det så gott. Håll en tumme eller två för att flygresan går bra, så hörs vi igen när vi anlänt. Sawadee kaa!

Hemresa

Flyget hemåt lyfte kl 13,00 thai-tid från Krabi. Vår strategi för att minimera jet-lag var minimalt med sömn, men det är ju inte alltid lätt att åstadkomma. Henry  sov en stund i taxin till Krabi, och somnade igen vid våra fötter på flygplansgolvet framåt 17-tiden. Vi lät honom sova tre timmar, och sen väckte vi honom. Under tiden hann vi flyga över ett molnfritt Himalaya, vilka imponerande vyer från 11000 meters höjd!

Henry var för övrigt på osedvanligt gott humör och verkade ofattbart nog att trivas bra i våra knän under den 12,5 timmar långa resan hem. Passagerarna runtomkring var nog lika nöjda över detta som vi och han fick mycket beröm. 

När vi kom till kalla Landvetter var klockan 20,30 svensk tid och snälle farbror Tommy stod och väntade på oss. Henry somnade i bilen hem och sov till kl 02,00. Då tyckte en klarvaken Junior att det var morgon (08,00 thailändsk tid) så vi bytte blöja, kastade lite boll och tittade på film fram till kl 05,00 då han somnade igen. Som tur var hade jag tagit en föräldradag på måndagen, och Henry fick vara hemma från dagis. Vi ägnade dagen åt mys, och försökte i mesta möjliga mån komma iordning med tider och sömn. 

Över lag så gick det förvånansvärt bra med hemresan. Jag funderade en del på det på förhand, men jag hade inte behövt oroa mig. 

Barn anpassar sig förvånansvärt bra till nya omgivningar, miljöer och förutsättningar och hemma-shocken blev nog minst för Henry. Jag själv satt på måndagmorgonen dagen efter hemkomst och tittade tomt ut genom fönstret på allt det gråa och kalla. Sanslösa kontraster. Men Thailand finns kvar, och förhoppningsvis så dröjer det inte alltför länge till vi har förmånen att få komma dit igen. 

Solnedgång på Long beach

De sista kvällarna på vår resa fick vi uppleva några fantastiska solnedgångar. Oftast har solen en tendens att lova nåt vackert, för att sedan i sista stund försvinna in i kvällsdimma i stället för att sjunka ner bakom horisonten. Just denna kväll, när vi hade tagit bilen till Long beach för att tillsammans med Toni och Eleonor avnjuta varsin pizza, så var det som att solnedgången var extra efterlängtad. Stranden fylldes med soldyrkare, som samlades för att avnjuta detta naturens skådespel.

Utemöbelinvigning

Det mesta är billigt i Thailand. Fikabröd är det inte. Det är LYX! Förra veckan firade vi Henrys 22-månadersdag med kanelbullefika, och igår var det dax igen. Nu firade vi att Toni och Eleonor hade fått sina nya utemöbler. Det finns som tur är alltid nåt att fira! Toni hade varit på German bakery och köpt mjuk banankaka, citronkaka och smaskiga croissanter med choklad på. Henry (liksom vi andra) var i kakkalashimmelen. 


Igår kväll åt vi på Thai cat. En stor restaurang nästan ända längst norrut på Long beach. Det är ett jättepoppis ställe, både dag- och kvällstid, men vi har lyckats missa det fram tills nu. Men vilken positiv överraskning! Fantastisk mat (varsin bit purfärsk king mackerel, grillad i marinad av lime och vitlök), snabb service, supertrevlig personal, bord på stranden där vi fick avnjuta resans vackraste solnedgång. Tyvärr tog vi kvällsbilderna med "fel" kamera, så ev foton kommer senare. Ni får hålla tillgodo med lite fikabilder.

Ny lek - att ramla!

Dagens lekfarbröder - Toni och pappa. Världsklass! tycker Henry.

Det hinner hända lite på ett år.. se gärna http://henrysaventyr.blogspot.com/2013/01/tonis-terapiverksamhet.html och jämför. Ja, Toni är ju även han ett år äldre, men det märks inte lika väl. 

Strandhimlen

Jark Bay

Måndag morgon. Vännerna Sahlin lämnade oss igår, och det blev tomt. Nicke tröstade sig med (ytterligare) en andraplats i volleybollturneringen, och vi andra hängde mest i badet. 

Dagens frukost intogs som vanligt på verandan, som i år är utbyggd och en meter bredare. Hela storfamiljen får nu plats runt bordet, och räcket är borta. Mycket bättre! Tills nästa år ska vi fortsätta plattsättningen framför den andra altanen, den framför vårt sovrum. Det ser vi fram emot.

Henry hjälpte till med frukostdisken, sedan var det dax att åka på utflykt!

Målet för dagen var Jark Bay, stranden längst söderut på ön, innan nationalparken börjar. En bilresa i sakta mak (40 - 50 km/h) på 35 minuter. Vi stoppade in mormor, morfar, Henry, mamman och pappan i Micran och styrde kosan söderut. Två stopp längs vägen blev det. På ett ställe stod det en elefant som vi (Henry) gärna inspekterade, och en liten bit senare var det en väldig massa apor som hade någon sorts sammankomst på vänstersidan av vägen. Också högintressant såklart. 

Väl framme tog vi plats i sanden. Henrys svar på himmelriket. En sandlåda stor som fem fotbollsplaner och vatten ur en hel ocean. Bada, gräva, bada, gräva. Energipåfyllning i form av kokosnötsshake och mangoshake. Sen lunch, Pad Thai och färskpressad apelsinjuice som smakar som om solen själv hade bidragit med färgen.

Kort sagt, en sandig men skön förmiddag. Efter lunch styrde vi kosan hemåt igen, och en nöjd Henry somnade gott innan vi kommit uppför första backen. 

I eftermiddag ska vi träffa Petra, och se om vi kan få till några nya foton. Hon fotograferade oss förra året, och vi blev så nöjda. Förutsättningarna är ju dock lite andra i år.. En pojk med stålvilja och en mamma med flodhästmage. Men hon är ju duktig, och backar inte för en utmaning. Det ska hursomhelst bli spännande att se både hur fotograferingen går och resultatet. 

I väntan på maten..

Sista kvällen med gänget

Idag har vi badat, närapå hela dagen. Jag tror att Henry varit mer i poolen, havet eller i duschen än utanför. 

Maria, Tobias och Flora lämnar Slow Down imorgon på morgonen. Vi har haft förnämliga veckor tillsammans. Skönt häng, avslappnat och opretentiöst, som det är med riktigt bra vänner. Barnen har underhållit varann, och lekt och myst. Det kommer inte bli kul för Henry imorgon när det går upp för honom att Flora har åkt hem. Tur att det bara är en vecka tills de (och för den skull vi alla) ses igen. 

Således - i kväll var det avskedsmiddag. I vanlig ordning var vi tidiga ut. Vi tog en promenad i kvällssolen längs med stranden och funderade på var vi skulle äta. Var hade Maria och Tobbe varit mest nöjda? Till slut på vår långsamma och behagliga promenad, efter att barnen sprungit, grävt, rullat i sanden och plockat bland snäckor och stenar, hamnade vi på Rann. Första gästerna för kvällen, just the way we like it. 

Alla nöjda, mätta och glada vandrade vi sedan hemåt i mörkret. Efter en dusch (det finns uppenbarligen många ställen på en liten pojke där pulverlik sand kan krypa in), så somnade Henry som en sten. 

En gulddag, helt i Henrys smak. Vatten, sand och en kompis vid namn Flora, allt man behöver när man är knappt två för att vara riktigt lycklig.

Häng i barnpoolen

Måndagsutflykt

Henrys absoluta favoritdjur är "fanten", och idag tänkte vi att det var en bra dag att åka och hälsa på en. Att rida en tur var det inte tal om, både Flora och Henry är för små, men att åka en liten sväng med bilen för att ta ett kik på en var precis lagom spännande. 

Henry hade i vanlig ordning stor respekt (det har han för alla djur), och klängde på sin mor likt en rädd liten apunge. Det var kolossalt spännande att bara stå en bit ifrån och titta på det enorma djuret med de stora fötterna (jag googlade, det heter faktiskt elefantfötter) och den långa snabeln. 

Efteråt åkte familjerna till Relax Bay för att leka i sanden och mysa i det ljumma Andamanska havet en stund. Är det förresten nån som funderar över hur två familjer får plats i en liten grisrosa Nissan March (aka Micra)? Fundera vidare, det går hur bra som helst. 

När vi badat och lekt oss mätta, så åt vi lunch. Restauranger med någon sorts distraktion i väntan på maten får plus av småbarnsföräldrar. Här hade de en (grumlig) liten pool med övergödda guldfiskar i, vilken var omåttligt populär. 

Lilleman somnade utslagen i bilen hem, sover nu vidare i ac-svalkan i sin säng och drömmer helt säkert om elefanter. Mamman bloggar och pappan är på gymmet. Rätt man, barn och kvinna på rätt plats.

Ha en bra vecka alla, det planerar vi att ha. Kram!

Söndag och familjeturnering

Nu har det gått en vecka.. Vart tar tiden vägen? Livet är avslappnat, precis som det ska vara. Vi har gjort ett par utflykter med bilen, men den mesta tiden spenderar vi här på Slow Down. Hänger i poolen, äter lite frukt. Kastar sten och snäckor i havet eller gräver ett hål i sanden. Spelar lite volleyboll, tar en fruktshake eller nåt gott att äta. 

Idag är det söndag, och familjeturnering. Sköna söndagar, med mycket folk i omlopp kring volleybollplan, restaurangen och stranden. Gamla och unga är med i turneringen, killar och tjejer. Henry är som synes med i deltagarlistan, och han ville väldigt gärna in på plan och hjälpa till, men sanning att säga så deltog han inte särskilt aktivt.

I skrivande stund ligger han och sover lunchvila, och pappan är nere på stranden och spelar nån av finalmatcherna. Helena, hans medspelare, ville satsa på andraplatsen som är en massage, men jag betvivlar att Alex och Nicke går med på nån läggmatch. 

Förmiddag på Lyms

Så var vi då äntligen tillbaks på vårt älskade Lyms Rice Bowl. Förra året hängde vi hela dagar i salan hos tanterna på Lyms - med Henry sovandes i en baby cradle i taket var det inga problem. I år är läget annorlunda. Men på ett bra sätt! Både Flora och Henry var dundernöjda i sanden och njöt i havet. I salan var vi knappt alls. De stora träden gör att det är skugga på stranden hela förmiddagen och det är ju idealiskt. Förmiddagen avslutades med en god lunch, sen var det dax att bege sig hemåt igen. Lunchvilan funkar bäst att ta i svalkan från luftkonditioneringen. 

Dit- / hit- och lite hemresa

Halvtre lokal tid igår söndag rullade så taxin in på Slow Down-området. Mottagandet var överraskande och glädjande då många gamla vänner och bekanta kom och mötte oss. Vi kunde snart konstatera att det var som att komma hem igen. Kända ansikten överallt, både gäster och personal, som var glada att se oss igen. Så härligt! 

Det var ett rätt slitet gäng som var nöjda och glada att resan var över. Värst var det tyvärr för lilla Flora, som blev magsjuk på flyget. Hon var ändå vid fantastiskt gott humör och mod hela tiden och hade fullt av energi mellan kräkningarna. 

Henry somnade några timmar på planet. Han sov en stund nere vid våra fötter och sen lite i våra knän. Men det var långt ifrån en ordinär natt..

Inte den som följde heller, när både Henry och Flora fick för sig att natten var över redan kring midnatt. Henry var klarvaken och skulle kolla på film och läsa böcker och ville absolut ta på sig sina strumpor (trots att ac:n var inställd på 27 grader). Flora vaknade, reste sig ur sängen och ville gå och bada. Maria och Tobbe var inte lika sugna. 

Idag måndag var mamma och jag vakna tidigt. Vi är väl likadana där, har svårt att sova när man ser fram emot att komma igång med dagen. Pojkarna instämde dock inte i vår entusiasm, utan sov till 09,00. 

På förmiddagen åkte mamma och jag till Dreamy Spa på Long beach och piffade oss. Vaxade ben och färgade ögonfransar. Allt för att slippa bry oss ett tag framöver. Resten av dagen har fortsatt i slappandets tecken. Egentligen det enda som passar en dag efter en lång resa. 

Ikväll har vi haft en riktig guldkväll. Middag med de bästa, delikat thailändsk mat som intagits på stranden med tårna nedborrade i sanden. Friska och glada barn som har lekt med hoppleksakerna och fått glass och tittat på geckoödlor och busat med "Morfars Henry", som Flora säger. Vågskvalp i bakgrunden och ljumma behagliga vindar. 

Vad väntar imorgon? Ingen aning faktiskt, och det känns fantastiskt. Garanterat bad, det är det enda som är helt säkert. 

Ha det så bra, alla ni därhemma som känner för att följa oss! Vi hörs av snart igen.

Henrys fortsatta äventyr!

Så var det nedräkning igen.. Thailand och Koh Lanta väntar runt hörnet, och därmed tar jag upp bloggandet igen!

Det är ett år senare, Henry fyller 21 månader idag. Han är fortfarande en "big boy" som thailändarna gillade att kalla honom som gillar mat, men det ska ännu hellre vara fika. Han springer snabbt, och är man inte snabb nog så hinner han hoppa några gånger i närmsta vattenpöl innan man fångar in honom. Han är för det mesta rätt nöjd och glad, pratar mycket och gärna och berättar både om sånt man fattar och sånt som bara han fattar. Han kan säga katt och ko och Hlora (dvs Flora, bästa kompisen), mormor och morfar och en massa andra väsentliga ord. Tomte, gran och gumba (behändig sammanslagning av gumma och gubbe, används mest i pepparkakesammanhang) har varit populära ord nu i juletid. Envis är han också, jag fattar inte var det kommer ifrån.. Men lirkar man lite med honom så går det mesta ändå rätt bra.


Om två och en halv vecka går flyget till Thailand. Vi har ingen sittplats till vår lille grabb, det blir ju spännande.. Det roliga med den flygresan är att vi blir många bekantingar på samma plan! Mamma och pappa åker samtidigt, och även våra bästa vänner Maria, Tobias och Flora! De har inte varit i Thailand tidigare, och jag hoppas verkligen inte att detta blir deras sista besök. I så fall har vi verkligen misslyckats i vår marknadsföring.

Nu är det fokus packning! Vad ska med, vad ska inte med, vad ska kanske med och vad får absolut inte glömmas bort.. Vad ska packas i handbagaget och hur ska allt få plats? Henry har ingen egen väska denna gången. Vi har valt att åka till Krabi direkt för att slippa mellanlandning. Då är det charter som gäller, med allt vad det innebär. Nåja, det löser sig. Egentligen är det ju mest grejer till Henry som får prioriteras. Erfarenheten säger att man ändå bara använder en bråkdel av sin egen packning.


Hursomhelst, det är här vi ses framöver, om ni vill!
Sawadee Kha!