Vi ses igen!

Känns det vemodigt? frågar tremånadersresenären. Nä, inte alls, svarar jag. Oavsett om man är longstay eller kortsemesterfirare så är man färdig när man ska hem. Inställd. Nedräkningen har pågått ett tag. Är man iväg många månader så börjar tankarna på hemresan, den mentala förberedelsen, när det är flera veckor kvar.

Är man iväg tre veckor så tar nedräkningen två dagar. Ät den godaste papayasalladen, drick den lenaste kokosnötsshaken på det mysigaste stället med den finaste solnedgången och trevligaste personalen, i sällskap med de bästa vännerna en sista gång. En sista massage. Spela en sista volleybollturnering i lag med den bästa och fixa det lilla fixet med lägenheten som man väntat tre veckor att komma igång med..

Och så påminner man sig om grejer som är bra med Sverige - mindre myggbett, större säng. Ingen hönsskit på altanen. Ingen diskussion om rimligheten i att äta chicken nuggets både till lunch och middag. Inget tjat om att komma upp ur poolen efter två timmars konstant simhoppande. Skönt att slippa fundera över var nånstans middagen ska intas, för att inte tala om vad på menyn man ska välja.. ja, det ska sannerligen bli skönt att komma hem. Till rent kranvatten, sopsortering och säkrare trafik.

Trots ett antal vändor till Koh Lanta och Slow Down så tröttnar vi inte. Tvärt om så är vi gladare än någonsin att vi har vårt lilla paradis. Koh Lanta är en fantastisk ö, den bjuder på ständiga överraskningar och möjligheter och vi hittar nya favoritställen varje år att lägga till vår långa lista. Dessutom så blir det roligare och roligare att uppleva och utforska ön och öarna runtomkring tillsammans med barnen, och vi ser verkligen fram emot att dela vår thailändska framtid med dem. För många låter det säkert märkligt att alltid åka tillbaka till samma ställe, men oss passar det alldeles utmärkt.

Vi har genom alla år hört hur nöjda föräldrar och elever är med de svenska skolorna på Koh Lanta. Kanske har folk varit extra lyriska i år, kanske är det så att vi lyssnar lite noggrannare eftersom barnen närmar sig skolåldern. Oavsett så gör det oss vansinnigt taggade på att själva satsa på att om några år stanna lite längre och ha barnen en tid i skolan. Det är målbilden vi har med oss när vi säger adjö för denna gången.

Jag sitter nu hemma i soffan och skriver det sista på årets sista blogginlägg. Det är snö ute, och galet kallt. Vi har ätit raggmunk med fläsk till lunch. Väskorna är uppackade och tvättmaskinen kör.

Vi ser tillbaka på tre veckors semester med ett leende på läpparna. Alla har fått vara friska (i stort sett), barnen har varit glada och tillfreds. Henry har lärt sig simma och tagit alla fyra märkena jag tagit med hemifrån. Han har utmanat sig själv och gått i simskola, vågat klättra till dödskallegrottan, beställt själv på restaurangen och tagit massage, alltsammans grejer som krävt en hel del av honom och som fått honom att växa. Malte har stortrivts. Han har skaffat sig nya vänner i alla åldrar och charmat allt från thailändska små flickor till välvuxna tanter. Resorna har gått över förväntan, och vi kommer säkerligen välja alternativet att flyga från Axamo fler gånger. Vi är alla fyra tacksamma, nöjda och utvilade. Och vi ser alla fyra fram emot nästa gång vi får möjlighet att besöka fantastiska Koh Lanta. 

Sinnes- och naturupplevelser. Och kalas!

I lördags gjorde vi en ny bekantskap. Rattana resort på Lanta Noi (den nordliga, mycket mindre exploaterade Lantaön) med sitt nya vattenland visade sig vara en riktig succé. Malte och Henry frågade de nya kompisarna Oskar och Emmy om de ville hänga på, så vi fyllde en taxi på lördagseftermiddagen och åkte dit. 

Det är ju ändå väldigt fascnerande (och förvisso väldigt thailändskt) att man, när man investerar massor i en sprillans ny resort (inkluderat ett gigantiskt uppblåsbart vattenland) prioriterar att dekorera hela stället med hundratals papier-machéfigurer i olika storlekar. En del två meter höga, andra stora som kaniner, övriga allt däremellan. Där fanns seriefigurer, tomtar, enhörningar, actiongubbar, folkvagnsbussar, svampar.. Ingen restaurang, trots att stället låg helt offside, men massvis av gubbar. Tja, varför inte. 

Gårdagen gick i välbehagets tecken. På förmiddagen tog jag Henry i handen och vandrade bort till Phet, som utökat med en massagesala. Malte tog en massage i lördags, och det peppade storebror. Sagt och gjort, upp på britsen och sedan låg han där och blev genomgången i en halvtimme. Så fantastiskt det är att se de små njuta så helhjärtat.

Under tiden flätade massagetantens kollega flättanten mitt hår. Jag blir halvtomhalvt knäpp på alla småhår som fastnar i ansiktssvetten i tid och otid, men ett gäng flätor löste det problemet galant. Alltså, inte galant som i snyggt-galant, mer som i behändigt-galant. De får väl sitta i fram tills fotograferingen som väntar i mitten av veckan. 

På eftermiddagen kom Nagel-M! "Vår" fantastiska nageldekoratör som gör blommor och regnbågar på små flicknaglar och Pokémon och Batman på små pojknaglar. Själv blev jag thailändskt kalasfin i ett mörkblått lack med matchande glitter. 

Vilket passade fantastiskt bra, eftersom det strax därefter blev just - kalas! Vår älskade "gamle" granne Toni fyllde år, och som vanligt hade vi äran att få vara här tillsammans så att vi alla kunde fira honom. Han bjöd på fantastisk glasstårta från Two Scoops och som tack för det gratulerades han som sig bör med finfina presenter. 

Idag har vi varit på kajakutflykt i Talabeng. Vi åkte longtailbåt ut, först till Dödskalleön (som såklart heter något annat egentligen, men det har jag glömt). Där kunde man med hjälp av upphängda bildäck klättra upp på den lodräta bergsväggen. Henry var taggad, och med hjälp av pappan kunde han traggla sig upp ända till den stora grottan som utgjorde dödskallens ögon. Ni må tro att det lös i ögonen av stolthet när han kom ner igen. Sedan kajakade vi runt hela Talabeng och besökte grottor och vackra laguner. Landskapet är ju fantastiskt, med dessa djungelbeklädda kalkstensöar som skjuter rätt upp ur havet. 

På stranden där vi skulle äta lunch satt ett gäng apor och väntade på oss. Det är första gången vi ser apor sedan incidenten förra året, och nu var de dessutom rätt nära. Barnen tog det dock med hyfsad ro, och vi kunde äta vår mat utan att de kom alltför nära. Jag har funderat en del på hur barnen skulle komma att reagera, så det var skönt att det gick så bra. 

Den efterlängtade familjen Lövdahl anlände äntligen till ön igår, så nu längtar vi efter dem och hoppas att vi kan ses en sväng imorgon. Det är ju liksom så, att hur mycket man än försöker att förtränga det, så rinner sanden så sakteliga genom vårt timglas och dagen för hemresa närmar sig obevekligt. Tre veckor går SÅ FORT!

Nåja, än är det inte slut. Vi får fånga dagen, ha roligt och njuta så mycket vi kan och hinner med av god mat, sol, bad och varandra. Hoppas ni mår bra därhemma, snart ses vi igen!

Veckoavstämning med feststämning

Fredag. Med en stående punkt per dag har veckan gått rekordsnabbt. Det är konstigt, men man hinner på något sätt inte med mer än en eller två grejer på en dag här.

Så om vi ser tillbaka på (arbets)veckans planering så kan vi bocka av följande:

Tisdag: Yoga. Ljuvligt. Såklart.

Tar hela förmiddagen inklusive promenad på stranden för att komma dit och hem igen. På eftermiddagen: simskola.

Onsdag: Volleybollturnering. I totalt hällregn. Nicke och grannen Rickard åkte ut i kvartsfinal men var nöjda ändå. På eftermiddagen: simskola.

Torsdag: Utflykt till ett av våra favoritställen Krits friendly place längst söderut på Klong Khong Beach. Killen med utomhuspizzaugnen och det sköna salahänget. Efter det: direkttransport till simskolan.

Fredag: Simskolefinal!

Japp, efter mycket sprattlande var nu dagen D här. Malte blev efter måndagens simövning uppmanad att gå i BÅDA grupperna (efter att först inte fått plats i någon). Så den lille kämpen (och hans simlärarassisterande mamma) har tragglat sig igenom en timmes simskola varje dag den här veckan.. jag kan villigt erkänna att motivationen har, låt oss säga, varierat. Hos oss båda två.

Henry däremot har varit en ihärdig och framgångsrik liten simelev. Han fick kläm på bentagen efter halva veckan och nu är det bara lite finjusteringar kvar tills han kan titulera sig bröstsimmare.

I eftermiddags blev det sedan en väldigt vältajmad semmelfest! I en av grannvillorna finns det ugn (kuriosa: det var ägaren till restaurangen Lammet och Grisen som var den första ägaren till huset när det var nybyggt. Han satte in ett förstklassigt, fullutrustat kök som har ALLT, inklusive diskmaskin. INGEN har diskmaskin här. Inga restauranger heller. Av ett gäng anledningar, varav en av dem är att vattnet är så kalkrikt att ledningarna gror igen på nolltid. Diskmaskinen är nu plomberad.), och tydligen så är Katarina som bor där nu inte bara supertrevlig utan även en sjusärdeles semmelbagarinna! Lagom till eftermiddagskaffet kom hon bärandes på två plåtar fulla med semlor, till alla grannars stora glädje. Ni må tro att det kalasades!

Simskolefinalen firades (eller rättare: fortsatte sedan att firas) ikväll med Slow Downs fredagsmys. Buffé, film och glass till barnen, och drink, middag och efterrätt till simlärarassistenten. Det var hon fetvärd. Ja, och barnen också såklart.

Imorgon är det lördag. Ingen simskola.

Trevlig helg!