Tänk dig ett träningspass på morgonen efter lämning av barnen i skolan. På stranden i sanden. Sand överallt. Du spolar av det värsta i uteduschen efteråt. Eller hoppar i havet. Sedan går du trettio meter till massagetanterna på grannresorten och sjunker förnöjsamt in i oljemassagedvala under en timmes njutning. Är ni med? Rester av svett och sand, eventuellt saltvatten, och ovanpå det massageolja. Typ överallt. Häng med nu - för sedan sätter du på dig en sval klänning ovanpå alltsammans och sätter dig med en vän på en restaurang för att beställa lunch. Fräscht? Nä, inte särskilt. Men väninnan har en liknande outfit, håret är bakdraget i en tofs precis som ditt. På sin höjd finns det nagellack på naglarna, men där slutar piffet.
Väninnan och du har väldigt olika hemmaliv, men i livet på Lanta så möts man på samma nivå. Alla har olika vägar till hur de löst sin thailandsvistelse men de flesta har samma utmaningar - ledighet från jobb och ledighet från skola. För att få ledigt för att kunna gå i skola på Koh Lanta är ingen självklarhet. Vissa kommuner säger blankt nej. Vi har träffat gäster som har haft klart med finansiering, klart med jobb och med boende och sedan säger skolan nej och då vågar de inte annat än att åka hem igen långt tidigare än de planerat. Och det är så SYND - för skolan här är fantastisk. Jag återkommer till det.
Det jag känner mest tacksamhet för från de här månaderna har varit alla möten. Alla härliga människor som har landat här i sanden och som är på samma nivå av sjavighet. Alla har de något att berätta, och de är så generösa med sina livshistorier och erfarenheter. Om livets förändringar, om utmaningar, om glädjeämnen och sorgligheter - om att leva nu och att värdesätta dagen idag. Om familjeliv, om relationer och om barn. Om arbetsliv, tankar kring satsningar och idéer om företagande och om mod! Mod att våga, kasta sig ut, bestämma över sin tid och våga göra prioriteringar. Alla dessa samtal över en kaffe eller lunch eller på en altan med alla dessa inspirerande människor. Som även de är iklädda luftiga batikklänningar och har uppsatt hår. Inget smink, inga smycken. Förmodligen lite sjaviga och med troligtvis inte dagstvättat hår.
Alla är lika. Avskalade. Lever samma liv, med samma utmaningar. Givetvis har vi olika yrken och vi finansierar våra thailandsvistelser på olika vis, men det är liksom inte relevant. Hade vi mötts hemma, kanske i den nyfunna vännens lägenhet på någon fin adress i huvudstaden, så hade det sett annorlunda ut. Vi hade sett annorlunda ut och även om jag önskar att det inte vore så så hade både jag och hon hamnat i olika fack. Jag hoppas att vi hade haft lika fina samtal, men det är inte säkert.
Det är nog det förnämsta ändå, att vi alla på Koh Lanta möts på samma sjaviga nivå.
Jag är så löjligt tacksam för att vi fick möjligheten att vara på denna fantastiska platsen i vinter. Livet här är så galet enkelt och allt som sätter extra guldkant finns så otroligt nära till hands.
Några exempel:
92 dagar på raken har vi kunnat öppna dörrarna mot altanen på morgonen och mötts av blå himmel.
Att kunna ligga på morgonkvisten innan dagen startat och klia Henry på ryggen under nån halvtimme, medan vi samtalar om ditten och datten. Om skolan eller kompisar eller om något han lärt sig av Drimse på Youtube.
Torr säsong = lite mygg. Bara det!
När man hör Malte samtala med tuktukförarna som om de vore hans bästisar: - Helloooo, how are you? I'm gooood! See you soon!
Att känna vågorna som glider in mot fotsulorna och vinden som svalkar när man sträcker ut armarna (jag skiter fullständigt i att jag ser ut som att jag imiterar ett flygplan) vid löpningen på stranden.
De olika intrycken som tas emot och behandlas när man sluter ögonen bakpå moppen - ljumna vindar, sopstank, avsaknad av ljuddämpning på mötande fordon, blomdoft, jättevarma vindar, fågelsång..
Havregrynsgröt med banan och mango. Varje morgon.
Hur barn i alla åldrar leker och tar hand om varann - spelar volleyboll tillsammans, hänger i poolen och rår om varandra i skolan.
Vi har varit försumbart sjuka. Nån enstaka dag med diarré och lite hosta. Men inga snoriga näsor, ingen magsjuka, ingen influensa.
Malte grät floder igår eftermiddag, när det slog honom att han inte kommer att få träffa sina fina förskolefröknar nåt mer. Vilket äventyr de har varit med om, våra barn. Och vad de har vuxit! Skollivet på Lilla Svenska Skolan har passat Henry och Malte fantastiskt bra. En liten och intim skola med små klasser och inkännande och otroligt proffsiga pedagoger. Det är en utmaning att ha tio barn i en klass där alla har individuella planeringar. Inga gemensamma genomgångar, alla jobbar med olika grejer och alla har olika mängd material och olika förväntningar med sig hemifrån. Det löser inte vilken pedagog som helst. Vilken dröm för en förälder att ha kontakt med sina barns lärare varje dag, hemma möter vi ju mest fritidspersonal. Att varje dag kunna stämma av vid lämning och hämtning, att kunna förbereda läraren på att vara lite extra uppmärksam om Henry kände sig nervös inför en utflykt eller så.. vilken förmån både för mig, mitt barn och för pedagogen! Skolveckorna har inletts med en samling på måndagmorgonen tillsammans med alla föräldrar och barn där det informerats om den kommande veckan och sedan har veckan avslutats med en fredagssamling där någon av klasserna framfört något de övat in, och sedan har barnen avtackats. En efter en och igår var det alltså våra barns tur. Men vi tror och hoppas att de någon gång åter igen kommer att vara elever på Lilla Svenska Skolan på Koh Lanta!
Några fler exempel på guldkanter:
Allsång till en trubadur på en strand en eftermiddag.
Eller för den delen karaoke på Funky Monkey vid midnatt. Diggiloo diggiley konstaterades oväntat svårsjungen.
När man får den dagliga uppdateringen med foton från barnens fröknar på messenger.
Lyckan att sätta sin första överarmsserve.
En och en halv timmes SUPande (stand up padelboard) med barnen där minst halva tiden består av badstopp.
Lemonshake och panang curry.
Barfotapromenaderna längs stranden innan middag. Och promenaderna i mörkret tillbaka hem.
Att få sitta mittemot sin make och lägga en förmiddag på att dela en lyxig frukost samtidigt som man fnular på upplägget för nästa grekiska thaimout.
Det finns massvis av exempel på guldkorn från våra tre månader på Koh Lanta, stora och små, och vi är lika tacksamma för dem alla. Nu är det strax dags att runda av, att stoppa guldkorn och minnen i hjärtasken och bevara dem där tills nästa gång vi får möjlighet att komma hit och komplettera med fler.
 |
| Longtailutflykt till Klong Khong |
 |
| Totalt orädd Bella med önskemål om nytt husdjur |
 |
| Elton i sitt esse |
 |
| Barn med kobror. Motgift fanns att tillgå. |
 |
| Lite mer försiktig.. |
 |
| .. och mest försiktig. |
 |
| Alltid härligt att träffa Patrik! |
 |
| Valdemar och William på väg hem |
 |
| På dejt! |
 |
| Godaste glassen! |
 |
| Fixade föreläsning med Caroline Engvall |
 |
| .. där hon informerade oss om och instruerade oss i hur vi ska hålla våra barn i säkerhet på nätet. |
 |
| Årets inköp! Vattenapparaten! |
 |
| Krabban redo för Lanta Toughest! |
 |
| Korallen också! |
 |
| Bra genomfört lopp! |
 |
| Snyggt jobbat! |
 |
| Härligt häng med grannbarnen |
 |
| Lärarinnor på galej |
 |
| Konsert med bla Job 2 do |
 |
| Longtail på väg till mysigt häng på Kantiang Bay och Same same but different |
 |
| På väg till Long Beach, bouganvillorna är fantastiska nu. |
 |
| Veckans inköp på måndagsmarknaden i samarbete med Adidasiklädd snygging |
 |
| Pomelo, vattenmelon och slapp efter skolan |
 |
| Svettig promenad på Relax Bay |
 |
| Krabborna i väntan på Lanta Toughest |
 |
| Flitens lampa lyser i Krabbornas klassrum |
 |
| Dax för Vasalopp! |
 |
| Hela Lilla Svenska Skolan deltog på stranden |
 |
| VARM löpning i mars |
 |
| Saladan sett från Lanta Noi |
 |
| Oexploaterad potatismjölsstrand |
 |
| Hej då Petra! |
 |
| Hej då Eva-Karin! |
 |
| Diplom och medalj efter avslutad skolgång |
 |
| Dax att bli av med burret |
 |
| På väg hem från stranden |
 |
| Grön och röd fanta. Kommer jag INTE att sakna. |
