#retuscheringjatack

Så givetvis har ödet noterat mitt föregående inlägg, och levererar lagom till morgondagens familjefotografering Aset. Den nyutsprungna kroppsdelen. Lika öm som oönskad. Seriöst, jag har inte sett nåt liknande sen jag var femton. 

Årets nykomling

Blunda. Tänk dig själv bekvämt tillbakalutad på en thaimadrass ute på altanen. Det är kväll, barnen har somnat. Det är mörkt, men utebelysningen på husen runt omkring ger ifrån sig ett svagt mjukt sken. Det är tyst och lugnt, det enda som hörs är lite musik nånstans långt bortifrån och de små kväkande ljuden som geckon som bor bakom vägglampan emellanåt ger ifrån sig. Bredvid på golvet ligger en nyöppnad kylskåpskall chokladbit. Det är lördag. Den är bara din. Förstår ni känslan? 

Det var igår. Jag säger som Henry: - Jag önskar att det var lördag idag igen. 

Dålig thailandsreklam

Skrev ett inlägg i rent terapisyfte igår kväll, men publicerade det inte. När jag läser det nu kan jag bara konstatera att det nog var klokt att behålla det för mig själv, förmodligen hade jag skrämt bort alla potentiella thailandsresenärsföljare för gott. 

Sammanfattningsvis - Malte var millimetrar från en förmodad katastrof igår kväll. Vi promenerade i lågvattnet i väntan på maten när han plötsligt skrek till. Mellan hans fötter låg en sandkamouflerad bollformad blåsfisk med hundra giftstinna vita taggar utspärrade.. Jag ryckte åt mig ungen, sprang till restaurangen och inspekterade fötterna. Googlade och blev illamående och svimfärdig när jag insåg att om han hade blivit stucken så hade det kunnat gått .. hur illa som helst. Nåja. Samtidigt som han kan verka vara otursförföljd så kan man ju vända på det och konstatera att han har en grym tur också, den lille mannen.

I morse efter en rätt nervös och orolig natt var det så dax för rabiesvaccin nr 3 av 5. Jag passade naturligtvis på att förhöra mig med läkaren om blåsfisken, och det var som vi trodde - inga symptom (rodnad, feber, smärta) = inget stick. Och därmed kunde vi lägga den episoden bakom oss, med ytterligare en lärdom i bagaget. 

I övrigt de senaste dagarna - 

- Mycket poolbad till följd av ett massivt uppdämt badbehov. 

- Flowyoga för mamman igår morse. Förnyad energi och eventuellt någon enstaka förstärkt magmuskel. 

- Bästa Toni har firat sin 66:e födelsedag med supersmarrig härproducerad glasstårta och presenter i goda grannars lag. 

- Henry har hittat sin favoritaffär i Saladan som är till bredden fylld med Legobyggsatskopior. Där köpte han en O-vad-duktig-du-var-hos-doktorn-present förra helgen och en I-stället-för-lördagsgodis-byggsats idag. Lycka och glädje! Och billigt! Tur för oss att det är olidligt varmt i affären, annars hade han flyttat dit. 

Imorgon är det söndag = volleybollturnering. På måndag är det så dax för årets familjefotografering med Petra. Och efter lunch kommer Nagel-M och gör barn- och vuxenhänder vackra. Bilddokumentation utlovas!

Som ni förstår tackar vi Maltes lyckliga stjärna här. Och uppmanar ändå eventuella skeptiker att inte tappa sugen på Thailand. Visst, djuren är inte kul. Tuppen galer, kackerlackorna kilar, myggen sticks och blåsfiskarna .. dödar. Men risken att man stiger på en är minimal. Och det finns badskor. Och man behöver inte promenera på det som nyss var havsbotten. 

Och det andra uppväger; värmen, lugnet. Att bara vara. Tid tillsammans. Nöjda och glada barn som får äta vattenmelon i mängder och bada oavbrutet i flera timmar. Eller bygga lego med sin pappa en torsdag efter frukost. Eller spela nakenfotboll i gräset med grannpojken. Att få promenera i sakta mak på stranden, hand i hand med sin lite större pojk och samla snäckor och prata om livet i allmänhet och Lego Ninjago i synnerhet. Ingen stress, inga tider att passa. Kanske en massage. Idag igen. Papayasallad. Cocosnötsshake. Solnedgången. 

Hoppas att även ni därhemma har haft en skön ledig dag, och att ni har fångat den efter bästa förmåga. Kramar till er alla!

I väntan på spruta nr 3

Liten Malte på väg in efter kvällens middag.

Konsten att läka ett barn.

Det är smart att bada i havet när man inte får doppa huvudet. När man är knappa tre vill man nämligen bara hoppa från kanten i poolen. Man MÅSTE hoppa från kanten. Typ hela tiden. I havet vill man inte få salt i näsan och ögonen så då är huvudet över ytan. 

Dagen spenderades på mysiga Relax Bay söder om Long Beach. Henry snorklade längs klipporna och såg "små blå fiskar och silvriga gula" vilket han var mäkta imponerad över. 

Jag som bävade för badförbudet kan konstatera det har gått över förväntan. 

- IMORGON får jag bada i poolen, säger Malte varje dag. Och varje morgondag accepterar han av någon anledning att nä, det var visst inte dax idag heller. Men så idag, har vi i alla fall lättat på restriktionerna och badat i havet. Och imorgon blir det poolbad igen. Lycka och glädje! 

Såren har läkt fint. Ärren inuti vet vi inte mycket om. De pratar en hel del om "den dumma apan" och vi låter dem prata utan att varken förstärka eller förringa deras känslor och rädslor. 

Igår var vi på sjukhuset och tog sprutomgång 2 av 5. Det var ingenting jämfört med i lördags, en spruta i axeln bara. Men hua vilken fasa de genomled de stackars barnen. Båda två i upplösningstillstånd och det var bara för föräldrarna att hålla fast dem så gott det gick. Såhär i efterhand så är jag ledsen att vi inte hade sinnesnärvaro och kunskap nog att fråga efter något lugnande till barnen i lördags. Det är ju ett rent under om de inte blir spruträdda (och/eller får sjukhusskräck) efter den upplevelsen. 

Ok, nog med tragik. Vi avslutar dagens inlägg med lite fina minnen från gårdagskvällen. Vi var uppbjudna till grannarna i 3b, vilken är den största och vackraste lägenheten i huset. De hade lite inflyttningsfest och vi bjöds på bubbel och snittar. Barnen lämnades i mormors och morfars trygga omvårdnad och vi hade möjlighet att fullfölja meningar och svara på tilltal och annat som är långt ifrån självklart när man är småbarnsförälder. Efter minglet var bord bokade på Musikquizet på restaurangen. Vi fick äran att dela bord med Wahlins och vi åt och drack och diskuterade svar på alla krångliga quizfrågor. Eller. Nicke och Wahlinbarnen diskuterade mest. Jag bidrog inte nämnvärt; artister, titlar och årtal är inte nåt jag lägger på minnet.. jag pratade mest om annat och störde fokus. 

Hursomhelst visade det sig att de övriga i mitt lag tydligen var ordentligt flinka, för vi gick och vann till slut! Och jag fick vara med och dela på vinstproseccon, trots att jag inte bidrog med ett skit.

Tacksam

Ikväll, när värsta chocken lagt sig, känner jag enbart tacksamhet. Och trötthet. 

I eftermiddags, när vi precis packat ihop och skulle lämna Funky Fish efter en skön dag på stranden (som ni säkert noterat via mitt Insta-spammande), så ser jag en apa klänga fast vid en av servitörernas ben. Jag ropar på barnen att komma och titta, här är ju en apa! Jag tog för givet att den "tillhörde" någon i personalen och var tam. Sen hände allt på en gång. Apan (nån halvmeter hög) kom flygandes och rätt vad det är så ser jag bara en hög vid mina fötter beståendes av Malte vrålandes med en apa ovanpå och omkring sig. Det är det enda jag minns, just den synen har etsat sig fast. Henry hoppade den också på, och ett tag var det som att jag stod som fastfrusen mitt i ett virrvarr av barnskrik, blod och den framstormande galna apan. Jag kan inte minnas vem som räddade vem men rätt var det var hade jag i alla fall en skräckslagen Malte i famnen och det enda jag kunde tänka var: Dr Salarin, vi måste få rabiessprutor. Blodet flödade ur såret i Maltes panna och massagetanterna hejdade mig. De rengjorde såret och satte på förband, och sedan vinglade vi chockade bort mot parkeringen bakom restaurangen med varsitt gråtande barn i famnen. En vänlig tuktuk-förare körde oss till Dr Salarin, men hon hade inget vaccin. Istället puttrade vi vidare till Andaman International Clinic, en bit därifrån. Där blev vi väl omhändertagna. 

Malte hade blivit biten i pannan och hade en del rivsår, Henry rev den på benet. Ett par timmar, och en sex - åtta sprutor senare (varav hälften direkt i såren) kunde vi så stappla ut därifrån. Barnen ska ta antibiotika, antiinflammatoriskt och smärtstillande tre gånger om dagen. Om två dagar ska vi tillbaka för att se om Maltes panna behöver sys. Om tre dagar ska vi dit igen för nästa omgång sprutor. Av totalt fem. Inget badande på jag vet inte hur länge. Kommer inte att bli lätt att fatta och acceptera för en 2,5-åring som skulle kunna spendera varenda vaken minut i poolen. 

Så nu: trött. Och tacksam. För att inte ett öga rök, eller någon annan kroppsdel. För hjälpsamma massagetanter och tuktuk-förare. För fantastisk thailändsk sjukvård. För vaccin i allmänhet och rabiesvaccin i synnerhet. 

Klockan är 22, Malte sover oroligt. Hoppas natten blir ok, och att de slipper otäcka drömmar. 

Happy happy!

Ok. Ni får ta det för vad det är. Jag är på lyset. Klockan är 23,28, tänderna är borstade och jag har krupit in under myggnätet. Idag har det varit EN SÅN DÄR DAG. Igår också faktiskt. 

Igår åkte vi till Lyms för första gången i år. "Vårt" ställe som vi hittade när Henry var liten, och som har givit oss så mycket glädje genom åren. Det är sig likt, men ändå inte. Borta är tanterna, som kom med sticky rice till bebis-Henry, nu har barnbarnen gjort stället till en resort med infinitypool och restaurangen bemannas av nochiga servitriser med ipads. Men - kvar är det viktigaste. Long Beach med sin ljuvliga utsikt. Träden som susar i brisen. Kristallklart vatten. Salas. Sanden. Stranden. Havet. Lyckliga barn, en hel dag. Lyckliga föräldrar. 

Så i morse promenerade jag stranden bort för att delta i semesterns första Ashtanga practise. Såhär efteråt kan man ju undra varför det ska behöva ta en-och-en-halv vecka innan man får röven ur vagnen, men jag har inget bra svar. Jag kan bara beklaga. Jag ältar inte det, utan konstaterar bara att jag kom ur salan en-och-en-halv timme senare med ett nöjt leende på läpparna, och att det suttit kvar sedan dess.

Ikväll vispade mormor och morfar ihop pannkakssmet och gödde våra barn med uppmärksamhet, pannkakor och fokustid, så att vi fick en kväll med några av de mest livgivande och härliga människor jag känner. (Kom ihåg: japp, på lyset) Vi har ätit och druckit gott och skrattat och pratat. Så härligt med vuxentid, det är verkligen en bristvara som småbarnsförälder. Oavsett världsdel. 

NU har jag landat. Det tog 1,5 vecka, och jag är halvlurig. Men jag bara konstaterar - jag ligger i sängen, klockan är 23,59 och jag är lycklig. 

Barnen mår bra och trivs. De badar och leker och kivas. Mormor och morfar mår bra (lite hosta kvar på mormor, men hon är på bättringsvägen) och trivs. Niklas spelar volleyboll, mår utmärkt och har det hur gott som helst. Jag oxå. Ja, volleybollen har jag ju inte vågat mig på förstås. Men det är lugnt. Jag är lugn. Livet är fint. 

Och med det sagt - god natt och sov gott. Vi hörs snart igen - då ska jag delge lite tristare nyheter. 

Lena?!

I eftermiddag har Eleonor och jag varit på gratis friskispass på stranden nedanför Southern Lanta. Jag vet inte om jag nämnde den klämkäcke passhållaren för två år sen, när mamma och Linda och jag var där och snekte gratisträning, men nu var det hursomhelst hans lika käcka mamma som höll i passet. Alla som känner mig vet min inkompatibilitet med koordinationsträning, idag var inget undantag. 

- Johanna, nu kom jag på namnet, sa plötsligt en kvinna bredvid mig. Iklädd keps, solglasögon (till mitt försvar) och träningskläder. - Kommer du inte ihåg mig, vi umgicks ju på gymnasiet! Du är dig precis lik!

... ok. Koordinationsträning. Och ansikten. Och namn. Det är verkligen mina tre sämsta. På en och samma gång. Det blev nästan för mycket, hjärnan kokade och jag stod och stirrade på kvinnan som en idiot. - Nä, nu får vi köra, vi får prata sen, sa jag. Och fick lite betänketid. 

Sen kom hällregnet. HÄLLregnet. Vi bara skrattade och körde på. Helt galet, önskar någon hade dokumenterat. Regnet piskade i sanden så den studsade upp i våra ansikten under armhävningarna. - Fem kvar!! vrålade den überentusiastiska friskiskvinnan genom den varma vätan. 

Det regnar fortfarande. Det regnar inte lite när det regnar här. Barnen spenderade kvällen med att bygga klosstorn och kolla på Alfons. Det är rätt mysigt när regnet står som en vägg utanför de öppna dörrarna. Nu är klockan 21,30 och mamma och Niklas läser, jag bloggar och pappa lyssnar på ljudbok (alt sover?) och dörrarna är fortfarande öppna och det regnar fortfarande lika intensivt. Önskar ni kunde höra ljudet. 

Tidigare idag har vi: 

1. Badat. Henry lärde sig att dyka och simma under en madrass. Malte bajsade två gånger. I uv-dräkten. På poolkanten såklart, han är ju en lydig pojk. Pappan var på volleybollträning under tiden. Det var skoj, hälsar han. 

2. Varit och hälsat på Sao, den stackars fastkedjade elefanten. Vi gav henne en liten korg gröna bananer och Henry vågade klappa henne på benet. 

3. Köpt nya orkidéer och andra växter som vi smyckat vår altan med, så nu är det fint och färgglatt igen. Åtta orkidéer och tre ampelväxter för 670 thb = 170 sek. Det inkluderade förstås hemkörning också. 

4. Ätit semesterns första glassar på Klong Khong Beach. Livets första pop-up, var det faktiskt också. 

Lena Valencia hette hon förresten. Och nä, att vi umgicks är nog för mycket sagt. Men visst, nu när jag fått fundera lite så hade vi kanske tyska ihop. Möjligtvis. 

En söndag

Dagarna går i rasande fart. Söndagens tre dominanter var: 

1. Familjeturnering i volleyboll. 

2. Mormors och morfars ankomst. 

3. Middag med fam Wahlin. 

Verkligen inte rankade i viktighetsgrad, dock - Henry hade helt klart satt tvåan överst. Min ranking kan jag tyvärr inte delge, eftersom tvåan kommer att läsa detta, men jag kan säga så mycket som att Niklas etta hade kommit trea på min lista. Nåja, hursomhelst. 

Då Niklas anmälde sig utan lag blev han tilldelad ett. Det var två pappor (tre om man räknar med honom själv) och en tioårig flicka. Som var grym! Trots en stark kämpainsats åkte de hursomhelst ut i gruppspelet strax efter lunch. 

Resten av familjen spenderade huvuddelen av förmiddagen i poolen. Henry har fått blodad tand för det där med att simma, och är hur envis och ihärdig som helst. Han gör stora framsteg (som iofs är pyttesmå för gemeneman), men han själv är mäkta stolt. Dock är det lite småmeckigt att ensam både vara både pedagogisk simlärare och samtidigt kolla så att inte den minste galenpannan gör en mollbergare i huvudet på någon medbadare. 

Lagom till eftermiddagskaffet ramlade de så in, bleka och trötta - morföräldrarna. Resan hade gått bra och nu är de här, dock hostar mormor nåt gräsligt. Det blir att gå till ett apotek imorgon och skaffa lite redig thailändsk hostmedicin. 

Kvällen spenderades i fina familjen Wahlins sällskap. Noa, som tog sig an Henry redan för två år sedan, blev genast grabbarnas plaststorebrorsa. Även om Malte envisades med att hela kvällen kalla honom Moa. 

Det är här jag är tudelad. Bör jag nämna att morsan där på kvällen sabbade låset i dörren till lägenheten, så att vi fick tillkalla en mekaniker som bröt upp det? Är inte det lite att hänga ut henne ändå. Nä, jag väljer att istället skriva - 

Om man tvunget ska låsa sig (och hela familjen) ute en kväll i januari, är då inte det bästa stället isåfall att göra det på i Thailand, där det är 30 grader även kl 20? Och där man kan få tag på hjälp snabbt även på en söndag? Kl 20 på kvällen? Bra val där morsan! 

Lugnet efter stormen

I söndags svepte en storm över Koh Lanta, ganska lokalt över Klong Dao Beach. Vi missade den ju precis, men vi ser resultaten av den. Träd som ryckts upp med rötterna, tak som förstördes och havet är fortfarande lite grumligt och skräpigare än vi är vana vid. Vädret har varit sämre generellt här under hösten och vintern, och högvattnet går mycket högre upp mot muren vid restaurangen än vi det brukar. 

Dock - efter regn kommer solsken och sen vi anlänt har vi knappt sett ett moln. 

En av våra favoritrestauranger Krua Nidnoy, för tillfället taklöst. 

Bilder från Sao som jobbar på Slow Down, från i söndags:

Time for Lime, grannrestaurangen.