Jul med tur

Det har varit bra och sköna dagar. Vi hänger med grannar och grannbarn och spelar volleyboll, badar, spelar UNO och Finns i sjön. Vi har paddlat kanot och SUP med barnen. Är tillsammans. Barnen springer runt, leker och har kul och kräver lagom mycket uppmärksamhet. Det finns tid för pappavolleyboll och mammamiddagar och -promenader (nej jag vet.. nu kan jag snart inte skylla på hostan längre, dax att ta tag i träningen igen).

Häromdagen var vi åter igen på Lyms på Long beach. För sju år sedan tog vi bilen ner på den gropiga grusvägen och hittade tanterna och deras lilla restaurang under de höga skuggande träden. Tanterna som vaggade Henry när han sov i salan och kom med konstiga frukter och provsmaker från det thailändska köket. Nu är vägen av betong och Lyms Rice Bowl har förvandlats till en resort med 46 bungalows i en av tanternas sons regi. Fint. Och tittar man ut över havet är känslan densamma. Suset i träden finns kvar. Om man ignorerar infinitypoolen och beachfrontbungalowsen så känns det nästan som förr, när bebis-Henry hängde där i sin thaivagga och sov i brisen från havet. 

Dagen innan julafton var det ett planerat elavbrott på hela ön, från kl 09 till 18. Det mesta funkar ändå; spisar drivs av gas, diskmaskiner existerar knappt och de större resorterna har reservgeneratorer. Vi hängde på stranden eftersom poolen på Slow Down var avstängd. När dagen var till ända köpte vi middagsmat på måndagsmarknaden; korv- och krabbspett, majsvåfflor, friterade ägg och andra lustiga godsaker. Sen var klockan 18, och strömmen kom tillbaka för att sedan försvinna igen. Vid 18.30 gick solen ner och sedan blev det SVART. Vi gick ner till restaurangen i ficklampssken och där var det full fart. "Uppesittarkväll med musikquiz" var temat för kvällen och skinksmörgås med senap fanns dagen till ära på menyn. Svettiga kypare kutade omkring i stearinljussken och försökte hålla reda på beställningar och betalningar utan datasystem. Ungarna spelade lite mörkervolleyboll, men sedan gick vi hem och satte oss på verandan och spelade UNO. Tretusen stjärnor på himlen, fnittriga barn och sken av värmeljus. MYS! Vid 23 kom så strömmen igen, och det var väl för det började vid det laget att bli rejält kvavt, fuktigt och varmt i sänghalmen. 

Så kom julafton. Min plan var klar - mysfrukost, paketutdelning light (Malte och Henry har fått köpt varsitt paket till varandra, farfar ville ge något litet till barnen och så fick de något ihop, sedan fick det räcka) och sedan skulle jag bege mig till Dreamy Spa för att unna mig själv en liten omvårdnadsklapp. Jag har buskat till mig rejält i två veckor nu, allt för att vaxet ska sätta sig ordentligt i behårigheten. Ben - absolut, ögonbryn - givet. Sen kanske även.. fixa fötterna kanske? Fotmassage.. Och nagellack. Julrött får det bli.

Halvvägs kom jag. 

Med röda naglar och luftig klänning sprang jag sedan runt granen på stranden tillsammans med femtio ungar (inkluderat mina egna) på eftermiddagen. Små grodorna och Så göra vi när vi tvätta våra kläder och hela konkarongen. När vi dansat oss genomsvettiga kom en tuktuk tutandes och inkörandes på stranden kommer tomten i full mundering till allas glädje. 

Julaftonskvällen spenderades på Long beach tillsammans med familjen Forsanker. Samtidigt som solen dalade och bjöd på den maffigaste solnedgången hittills, avnjöt vi god mat och härligt häng i sanden hos Fat Turtle (kolla gärna deras Instagram, trevligt plejs!). Efter middagen blev det spännande julklappslek och stor munterhet utbröt när alla öppnade sina paket. 

Spenderar man tid i ett land med annorlunda djurliv och stökig trafik så händer det grejer, det är ofrånkomligt. Vi har aldrig varit vårdslösa, aldrig utmanat ödet. Vi ser hela tiden svenskar som plötsligt tror att de är odödliga och kör sina småttingar framför sig på skotern, vi hyrde bil med barnstol när barnen var små. Vi väljer alltid biltaxi före tuk-tuk när vi ska nånstans. Incidenterna som hänt oss genom åren med apor och blåsfiskar har hänt oprovocerat, och allt har ju gått bra. Liksom denna gång. 

Igår när jag med ett leende på läpparna promenerade i vägrenen på väg till Dreamy Spa blev jag omkullkörd av en motorcykel. Märklig känsla när benen plötsligt försvinner under dig och höften tar smällen i vägen. Jag hinner tänka att jag måste snabbt in till kanten så att inte nästa fordon kör över mig. Jag konstaterar direkt att inget är brutet och att det har gått bra. Väl uppe på fötter har flera stannat. Allt känns surrealistiskt - en europé står och skäller på thaiaren som kört på mig. Jag säger åt honom att ta det lugnt. Då blir han arg på mig istället och drar iväg med en rivstart. Thaikillen är ångerfull. Han kan ingen engelska och tar fram sin telefon som översätter åt honom: - Ska jag köra dig till sjukhuset? Jag synar mig själv. En rejäl bula på knät och lite skav på foten, utöver det blåmärken. - Nä, skakar jag på huvudet, det behövs inte. En svensk tjej som har sett allt frågar om hon ska köra hem mig, men att sätta mig på hennes motorcykel känns skitläskigt. Så jag går hem igen. Hängig och ledsen. Jag som skulle vaxa benen, inte få håret avskavt av asfalten! 

Jag gick hem, tvättade såren och satte på plåster. Killen hade kommit bakifrån i full fart och häktat i min arm och väska och dragit omkull mig. En arm eller ett ben hade lätt kunnat gått av. Eller ännu värre. Jag hade tur. Jag gick med blandade känslor ner till Poki, Slow Downs underbara massagetant som satte mig i fåtöljen, gav mig manikyr och julröda naglar och lugnade ner mig. 

Häromdagen fick jag diarré inne i Saladan. Svettigt, visst, men ingen magvärk, bara ett akut behov av en toalett ett par gånger så var det åtgärdat. Hostan jag dragits med sedan vi kom hit är irriterade, absolut, men jag är inte sjuk, ingen feber eller infektion. Och så blir jag påkörd. Jag drar i backen med lite blåmärken som följd. Vi satsar på att även fortsättningsvis hålla eventuella incidenter på lightnivå. 

Strandhäng på Long Beach

Skuggigt och skönt på Lyms

Malte, Lowe och Henry hänger i poolbaren på Chada

Middagsinköp på måndagsmarknaden

Julaftonsmorgon med paketöppning

Även farfar fick paket!

Istället för benvaxning

Malte får paket av tomten

Julaftonsmiddag på Fat Turtle

Glada vinnare i julklappsleken!

Snabbesök på Cozy Guesthouse får avsluta julaftonen

Lycka den som vinner ett huvudparaply! 

Kalle Ankas jul innan läggning

Årets julkort från familjen Grek

Fotbollströjor i julklapp

Solnedgång på julaftonen

Lätt att le

Rätt ut från altanen och hundra meter västerut så finns havet. Vågors brus, mjuk vind och korallblått ända till horisonten. Om man sluter ögonen och tar några djupa andetag så sprids leendet per automatik. 

Nu är det kväll och jag går istället runt huset, femtio meter åt andra hållet till vägen. Ingen trottoar, man får hålla sig till vägrenen i mörkret. En liten promenad i jakt på kvällssnacks bringar även den fram leenden. Dofter av alla de slag - mjukmedel från tvätteriet, avgaser från tuktukar och skotrar och duster från sopor nånstans längre bort. Kulörta lampor som blinkar ramar in barerna. Tvärs över vägen några meter norrut ligger en minimart och åt andra hållet ligger en annan. Dammiga varor och klent utbud, men det finns chips och öl som jag handlar av den lilla tjejen som tar betalt med ett leende för att sedan återgå med blicken till mobilen. Rätt över gatan går jag och köper ett par kulor glass till farfar, jag får dem i en plastmugg. På väg hem hivar jag en liten påse chips till tuktukföraren som slappar i väntan på en körning. Korta möten men många intryck och alla är glada. Skratt åt språkförbistring då jag försöker förklara att jag vill ta med glassen hem. Tacksamheten från killen i tuktuken som kollar på film i sin mobil som sitter fäst under backspegeln. Och jag återvänder till lägenheten med ett leende på läpparna. 

Det är så otroligt lätt att vara nöjd och tillfreds här. 

Idag har vi hängt i en sala på Klong Khong. Henry har ritat. Inte satt sin fot i havet. Malte har spelat Finns i sjön och badat. Slappat i hängmattan. Ätit frukt. 

Barnen trivs. Vi har roligt tillsammans och vi har mycket tid för lekhäng, sköna promenader, samtal och reflektion. Det är lätt att minnas tillbaka hur det var när vi var här då barnen var små, och lätt att vara tacksam över hur mycket enklare och roligare det är nu när de är större. 

Jag tror att leendena smittar. Oavsett om det är från glassförsäljerska till glassköperska eller mellan förälder och barn. Jag ler för lite till mina barn hemma. Förmodligen för lite mot alla andra också. Vad kan det bero på? Det är ju så enkelt!

Ännu en Skipbo i väntan på maten

Sandiga och svettiga efter träningspass

Trenden bland smågrabbarna: pärlor i luggen!

Promenad med brorsan i vattenbrynet

Ett av alla alster

Karaoke avslutar härlig tjejmiddag

Skönt liv på Klong Khong beach

I en hängmatta upphängd en sala gjord av drivved

Ananas! Och melon! Och papaya! Och banan! Och all annan frukt!

Longtailbåt förevigas

30+ i luften och 200 i sanden 

Salahäng hos Krit

Henrys lärare bad honom att skicka lite bilder, så nu är telefonen full av allehanda alster. Insidan av vår garderob, inifrån duschen.. Här är en bild av vår julsmyckade häck! 

Det blev ingen solnedgång ikväll heller, molnen var ivägen. Men det är vackert så det förslår ändå!

Projekt: Den Grekiska Thaimouten

Läser man förra inlägget från februari 2018 så var redan då riktningen utstakad. Nästa gång på Lanta ska vi stanna längre, och barnen ska få gå i skola! Och två års planering visade sig vara precis det som behövdes - det är mycket som ska klaffa och många förutom vi själva som ska tycka att det är en bra, eller åtminstone en helt ok, idé. 

Arbetsgivare och skola framför allt. Lyckligtvis har både Niklas och min chef hela tiden sett resan som en investering i sin personal och haft inställningen att med en tillräckligt god planering så löser man det mesta. Men jösses, så tacksamt med en förstående arbetsgivare och hjälpsamma arbetskamrater! Elisabet på HR har varit guld värd - hon har dock säkerligen slitit sitt hår över alla mina frågor emellanåt. Ingrid, min pensionerade företrädare, är på plats och jobbar 60% åt mig - ovärderligt! Kristina, min före detta chef, som alltid sett vår resa som självklar och given från min första förfrågan. Alla arbetskamrater, som får stå ut med att ha mig på distans en tid (vilket nog visserligen även av vissa kan upplevas som en skön paus). 

Och sedan har vi skolan. Att släppa iväg elever att gå på en annan skola i ett annat land är ingen självklarhet, och många skolor runt om i Sverige säger nej till skolgång här på Koh Lanta. Så tack Rektor Krister, för att vi får möjlighet att uppleva den Lilla Svenska Skolan i Thailand, och framför allt ett stort tack till Amina, Henrys lärare, som förberett all planering och skickat med underlag för skolgång här, det är grymt bra gjort och vi är fantastiskt tacksamma! 

Så, det är alltså så vi löser det - både Niklas och jag jobbar lite på distans och resten av tiden är faktiskt mest intjänad semester. Allt går - med lite planering och fantastiskt stöd från alla runtomkring.

Med det sagt skickar jag även med ett tack till alla kompisar, för att ni släpper iväg oss och även välkomnar oss hem igen om ett tag. Våra fina vänner och barnens fina vänner. Ni är alltigenom fantastiska, ni också. 

Så, nog om det. Hur vi har det? Äh - inga överraskningar: här är varmt, lugnt och skönt. Det blir såklart massor av bad, legobyggande, en hel del volleyboll, god mat.. precis som vanligt med andra ord. Nästan. Två inslag har hittills avvikit: lucia (vi har aldrig varit här i december tidigare) och farfar (som aldrig varit med till Koh Lanta och heller aldrig varit i Thailand tidigare). Om dessa två avvikelser följer kanske/eventuellt/säkerligen mer information i kommande inlägg. 

Hoppas ni mår bra? Det lackar ju! Tror ni det blir en vit jul?