Henrys och Maltes äventyr: Ömsom vin, ömsom vätskeersättning

I tisdags tog morsan, Eleonor och jag en tuktuk till Dreamy Spa. En och en halv timme senare klev jag ut därifrån med betydligt mycket mindre hår på kroppen, dessutom unnade jag mig en helkroppsscrub. Japp - bort med allt dött, nu är kroppen redo att ta emot solsken igen. Inte för att jag någonsin blir särskilt brun.. bara lite mer beige än det ordinärt genomskinliga.. men nåja. Ren och len blev jag i alla fall.

Eleonor ja. Ni som har lite koll minns att världens bästa grannar sorgligt nog sålde 1B, lägenheten bredvid vår, förra säsongen. Dock bor de i år istället på grannresorten - vilket gör att vi ses varje dag ändå. Världsklass är ordet.

Igår var det volleybollturnering på dagen och tjejmiddag på kvällen. Alltså - pappan fick sitt på dagen och mamman sitt på kvällen.

Vid 17-tiden började de trilla in på Slow Down, de tillfixade kvinnorna. Om man hela tiden ser varandra osminkade och svettiga iklädda bikini, så må ni tro att man knappt känner igen varann när man piffat sig lite. Vi startade med en 2-för-1-cocktail på Slow Down och sedan gick bilarna (SD-taxin och skolbussen) med 30 party- och kackelsugna damer till Yang på Klong Nin. De allra flesta longstay och alla med sin historia och sin egna lösning på hur man får till några månader iväg från vinterkyla och mörker.

Mittemot mig till bordet hade jag Pigge Werklins fru Monika. Pigge och hon är en familj av alla som har köpt en villa på det "nya" Slow Down. Förra vintern växte det sakta fram, men nu i år är det så gott som klart, och många familjer har flyttat in. De allra flesta av ägarna är gamla bekantingar, och många av hyresgästerna också. Poolen är dubbelt så stor som "vår" på gamla delen. Dock hänger vi hellre här, eftersom det än så länge är lummigare och skuggigare.

Ytterligare en av de nya ägarna är Petra och Anders med döttrar. Petra som varje år har tagit alla omtyckta fotografier på vår familj. Årets fotografering är bokad sedan många månader till kl 08 den 19 januari, alltså imorgon på morgonen.

Dock blir det nu ingenting med det, för igår på väg hem från restaurangen i taxin fick jag meddelande om att Malte kräktes. Jag avstyrde mina planer på att fortsätta den fantastiska kvällen med damerna och tog mig istället hem till min tappre lille pojk. Fy fan säger jag, magsjuka ska inga barn behöva ha. Det är ju verkligen fruktansvärt hur små och sköra och klena de blir. Han satt sedan i mitt knä och ömsom halsov, ömsom kräktes upp det lilla som fanns, natten igenom.

Idag har det inte varit mycket med den lille kämpen. Vi har försökt att peta i honom vätska och lite rostbröd, men det har varit svårt. Sista rycket kom sent i eftermiddags, när han efter att inte ha kräkts på hela dagen fick upp en kaskad över vardagsrumssoffan och mattan.. vi håller alla tummar och tår för att det var det sista. Vem som är härnäst på tur lär vi väl bli varse..

Hoppas ni därhemma mår bra.