I Thailand älskar de små barn. Jag har hört nånstans att det är en religiös grej, men oavsett anledning så är det fantastiskt härligt! Det började redan på flygplatsen i Bangkok, folk som vinkade och log mot Henry. I början kändes det ovant och lite konstigt, men det var inte så svårt att vänja sig vid. Det är ju en hel del småknott här på Slow Down. Alla nojsas det med, mer eller mindre. Men faktum är, att ler du mot Henry, då får du garanterat ett leende tillbaka. Och där har han direkt vunnit många hjärtan.
På morgonen sitter vi på verandan och äter frukost. En efter en kommer personalen släntrande för att stämpla in och börja sin arbetsdag. Och alla får de ett strålande leende av Henry. Städerskorna är favoriter. De stannar gärna till en stund extra vid häcken och leker titt-ut (thack-eee på thai) eller vinkar och pratar lite. 
På restaurangerna leker ofta servitriserna hellre med gästernas barn än tar upp beställningar. Och har man en liten kvällstrött kille att stimulera innan maten kommer, så är det extra tacksamt när de bär iväg med honom en stund. Dock kommer de ofta en liten stund senare tillbaka med honom med orden "Oooooh, heavy boy!" 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar