De stora stegen

För ett par veckor sedan vinkade Malte för första gången. Härom dagen klappade han händerna. Heja heja säger vi, så duktig du är! En bebis utvecklas konstant och hela tiden står mamma och pappa bredvid och applåderar. 

Treåringen (i april) i huset blir inte lika ivrigt framhejad. 

- Behöver du kissa?

- Släng inte med sanden! 

- Var försiktig med Malte. 

- Sparka under vattnet, så det inte skvätter!

- Snälla, ÄT!! 
och så vidare..

Henry är en försiktig general. Han närmar sig aldrig ett barn han inte känner. Han är fortfarande osäker kring thailändarna trots att de ständigt ler och hälsar med hans namn. Han är tryggast hemma. Där står han vid häcken och tittar ut över gräsytan vid poolen där alla barnen stojar och springer runt. 

Varje morgon väntar Henry på att grannarna, Toni och Eleonor, ska vakna, så att han kan gå in till dem och hälsa på. De har han tagit till sig, där känner han sig trygg och välkommen. Och de är ju snälla och rara och bra på alla sätt och vis, men visst vore det ju roligt för Henry att hänga med lite vänner i hans egen ålder också.. 

Så de sista dagarna har nåt hänt. Noah är åtta år och bor i samma lägenhetshus som oss, fast på andra våningen. Han är en glad och ordentlig kille som är full av energi. Noah har två äldre syskon, och kanske är det därför som han tycker att det är helt okej att hänga lite med Henry emellanåt. Kanske känner han sig för en gång skull stor och duktig i jämförelse. Oavsett anledning så verkar det hur som helst som att de där två kommer osedvanligt bra överens. 

Idag gick Henry upp till Noah helt själv (nästan, Eleonor följde med sista biten) för att fråga om de kunde leka. Sen hängde de i flera timmar. När de hade varit en stund i deras lägenhet, så sprang de ner till stranden tillsammans. Staffan, Noahs pappa, var där, och Niklas gick ner efter en stund. Men att se Henry springa iväg ensam tillsammans med en kompis var stort. Så modig han måste känt sig! Och stor! Och lycklig. 

När jag kom ner till stranden en stund senare körde de varsin lastbil i sanden. Fem års skillnad betydde ingenting. De var bara två kompisar som i samförstånd körde omkring och lastade och lossade sand. Jag köpte en banan/kokosnötsshake till dem, och den avnjöts ur varsitt sugrör. 

Två sandiga och svettiga pojkar, en shake och varsin plastlastbil av sämsta tänkbara kvalitet. Kan livet bli bättre?

Henry tog sina första steg på egen hand, i och med den där utflykten till stranden. De första stegen från tryggheten, ut i det okända. Malte tar många små steg hela tiden, men Henrys steg idag var större. Han vågade! Och vad han växte! 

Det är omtumlande att vara förälder, att sitta bredvid och vara åskådare. Att se sitt barn ta de första stegen till ett liv på egen hand. Häftigt och sorgligt. Men mer häftigt än sorgligt tack och lov.