Social trötthet!

Ja nu var det min tur att fatta pennan.
Jag tänkte skriva om en annorlunda känsla kan komma till en när man är här borta. Det är ett egenpåhittat uttryck som jag kallar social trötthet. Det är när man träffar människor, lär känna dem och sedan är det dags för dem att åka hem. Det blir som ett tomrum i hjärtat. Att varje dag träffas, för att sedan se dem åka hem, känns jobbigt. Det tar energi att lära känna en människa, att ta dem till sig, för att sedan se dem åka hem. Efter ett tag så orkar man inte ta kontakt så som man gör i början. Då är allt nytt och alla är spännande. Det märkte man för två år sedan, när en del inte ville ha kontakt, utan höll sig på sin kant. Det är något som jag inte är van vid. Det har inte infunnit sig än, hoppas den inte kommer heller...

Idag så åkte våra kära vänner Toni och Ellinor hem. Det är det jobbigaste farvälet. Att få ynnesten att lära känna dem och umgås med dem är en stor del av denna resa. Att bara gå över och ta en kopp kaffe, kasta in några ord eller bara titta över till dem när barnen lagt sig och sitta och prata. De är underbara. Att de sedan tagit till sig Henry och Malte på det sätt som de gjort gör det inte enklare att se dem resa hem. Varje morgon när Henry vaknat frågar han efter Toni och Ellinor och vi får förklara att de sover lite längre än vi. Det kommer att bli tufft för Henry när han inser att de inte är kvar och inte bara kan springa över och prata med dem. Att bara sitta och skriva detta ger mig tårar i ögonen. Underbara Toni och Ellinor, kom tillbaka! Vi saknar er redan....

Snart kommer mormor och morfar. Det kommer nog hjälpa Henry i sin saknad av grannarna. Det ska bli roligt att vara brunare än Torsten för en gång skull. Det kommer inte vara många dagar, men jag tar varje dag som en seger. Välkomna hit säger familjen Grek... 

/Niklas

Malte sitter och gör trolleritrick