En dag, inte vilken som helst

Inlägget nedan skrevs i torsdags kväll. En sekund efter jag satt sista punkten däckade jag i soffan. Efter ytterligare en alvedonnatt vaknade jag igår morse och jobbade tolv timmar i sträck i snor- och feberdimma tills vi kl 23 igår kväll äntligen kunde trycka på knappen och släppa registreringen av konferensen NSQH2020. Yej! 

Hursomhelst, här kommer inlägget - bättre sent än aldrig. 

-

Det blir ju ändå lite så, att bloggen finns i bakhuvudet och att jag hela tiden grunnar lite på uppslag till ämnen för nästa inlägg. 

Efter att barnen nu gått tre veckor i skolan, så ligger det ju nära till hands att berätta om hur skolveckan ser ut, hur det ÄNNU mer är "bara måndagar och fredagar" här. Skola, marknad, kidsvolleyträning på måndagar. Sedan är det jobb, jobb, volleyboll, strandhäng, lek och middagar.. och vips så är det fredag igen! Osannorlikt så snabbt det går. Stört är vad det är. Och vi vill ju inte att det ska gå snabbt - det ska gå lååååångsaaaaamt. Hur i hela havet ska vi lyckas med det då?

Ett annat ämne att skriva om är barnen som hänger med varandra här oavsett ålder och kön. Var och när händer det hemma? Från småbarnsavdelningen på dagis, träningar, skola - bara lika gamla barn, ofta av samma "sort". Här är det på ett annat sätt. De stora barnen är förebilder, lär de mindre att spela volleyboll och poisa (veva runt med tennisbollar i en kedja, på lite olika jonglerande sätt), tar dem i handen när de ska gå till skollunchen, anpassar leken i poolen till de små barnens nivå. Och de mindre barnen gör samma sak med de ännu mindre barnen. De sätter en standard, en kultur. Ingen behöver vara rädd för någon, alla får vara med. "Pappa! Där kommer min dagisfröken!" hojtade Telma i poolen när Malte närmade sig nån dag efter skolan startat. Telma är snart fyra och Malte fyller sex i maj. "Malte, rädda mig!" hojtade hon i nästa andetag och sedan kastade hon sig i poolen. Leken gick tydligen ut på att Malte skulle hålla den icke simkunniga Telma över vattenytan och sedan baxa upp henne på kanten. Och en gång till. Och igen. Och igen. 

Eller så skulle jag ju givetvis kunna ägna ett inlägg åt att berätta om hur himla mysigt det har varit när Tomas varit här! Min kusin, som landade hos oss precis vid skolstart och som har hängt härikring i tre veckor nu. Tomas som precis startat sitt reseäventyr - nästa anhalt är Koh Lipe och sedan Malaysia, Singapore, Nya Zeeland och Australien. Vilken sjukt härlig resa han har framför sig. Och vilken grym start han fick här! Intrillandes i den galna familjen Greks vardag full med familjetjat och tillsammanshäng fick han även ta del av härliga kvällar och nätter i goda, nya, vänners lag på middagar, utgångar och så den stora sjuttiotalsfesten som var i lördags. Bara den kan jag ju ägna ett inlägg åt.. eller vid närmare eftertanke så avstår jag nog.

Nä, nu ska jag berätta om dagen idag. För igårkväll fick Henry ont i magen och natten ägnades åt intervaller till toaletten. Stackarn. Dock ville han inte ränna själv, vilket kanske kan vara förståeligt, så natten blev det inte mycket med för varken honom eller mig. Ovanpå det så var det som att någon drämde en thaiboxningshöger rätt i tinningen på mig när jag skulle gå och lägga mig igår vid midnatt. Huvudet bultade och näsan flödade som om någon vridit på en kran. Fetförkyld! Helt överraskande, det är inte många som går omkring och hostar här. Hursomhelst, ovanpå vab av Henry och dunderförkylning på mig själv så har jag alltså idag jobbat mer än tio timmar med konferensen vi ska ha registreringssläpp på. Undrar hur många timmar det skulle tagit om hjärnan varit fri från snor? Jag har tyckt väldigt synd om mig själv idag, och jag tycker väldigt synd om Henry som fortfarande springer på toaletten. Men seriöst, ska man tvunget bli dabbig så är det ju ändå världsklass att bli det här. Där Niklas är hemma och roddar med barnen och ringer efter pizza (som kommer hemlevererad efter en kvart). Där jobbet kan utföras i sängen i ac:n alternerat ute i skuggan i hänggungan. Där den onda foten får vila i högläge utan dåligt samvete (alltför intensiv barfotalöpning sätter tydligen spår). Där apoteket är öppet på kvällen så att vi oavsett tidpunkt kan komplettera medicinförrådet med något stoppande för barn. Där Cola och Sprite finns att köpa inom krypavstånd när energinivåerna blir för låga hos mamma och barn. Där man får Inotyol kastat till sig från grannbalkongen när barnets rumpa blivit alltför toapappersskavd. 

Med andra ord så har vi nått någon sorts snorig bottennotering idag, och samtidigt ändå inte! Här närmar sig dagen sitt slut och jag kan med gott samvete slå ihop datorn. Bra vabbat, pappa Grek! Och bra vobbat, mamma Grek! Imorgon tar vi nya tag.

-

Och det tog vi. Känner ni för att gå på Patientsäkerhetskonferens i augusti så är ni nu varmt välkomna att registrera er på ju.se/nsqh! 

Bilderna är i vanlig ordning helt i oordning. 

Tomas är nybakad dykare!

Ny familjeturnering. Utan mammarepresentation.

På väg till skolan med vännen William

Bästa Pernilla

Grannhäng

Palmhäng

Bästa och snyggaste kussen

Smashläge i tvåmanna med Helene

Barnens poisuppvisning

Fördrink nr 2 på sjuttiotalsfesten: Hot shot

Petra, Ylva och Ulrika i longtailtransport till festen

Fördrink nr 3 på Klong Khong

Ytterligare en blå dag

Veronica och jag målade som sig bör på Mushroom bar

Festgänget

Paddhäng med grannbarn på kvällskvisten

Bara att öva!