Trots allt

Vi är två helt vanliga föräldrar till två helt vanliga barn. Och överallt ser man andra helt vanliga föräldrar till helt vanliga barn. Ändå är jag förundrad.. Har alla andra genomlevt det? Hur gjorde de det? Finns det några tips, knep, genvägar, nån som helst hjälp att få?! Och varför känner jag att jag behöver hjälp? Alla andra har ju uppenbarligen fixat det?!

Nej, jag talar för en gångs skull inte om vår svårsövde lille Malte.. Nej, jag talar om vår mysige lille Henry. Han som oftast är go och glad, som gillar att springa och sjunga och dansa i klänning och som pratar ofta och mycket och med en betoning som ingen annan har. Han har försvunnit, och nån annan har tagit hans plats! Han är inte sig själv, helt förändrad. Och vi saknar vår gamle Henry. Vi vill att han kommer tillbaka.

Ingenting är roligt. Han vill inte äta. Han som ALLTID varit matglad. Han vill åka hem. Han vill inte bada, inte gräva, inte sparka boll. Gillar inte ditten, gillar inte datten. Varför? Inget svar. Han gnäller, tjurar, vill bara ha nappen. Bara sova. Ligga på soffan. Titta på film. Varför?! Inga svar. 

Ska vi ignorera? Inte köpa nån middag till honom? Han äter ju ingenting ändå, trots att han fått precis det han önskat. Han SMAKAR inte ens. Det går väl inte att leva på mjölk? Tålamod, tålamod, tålamod.. Hur gör man för att inte bli helt förtvivlad över hans idéer?! 

Såklart blir man trött när man inte äter. Såklart blir man ledsen när det inte finns nån energi i kroppen. Hur förklarar man det för en treåring? Vi försöker, men det går inte in. 

Låt honom vara, han äter tids nog. Tjata inte. Truga inte. De som klarar av det är ju stålföräldrar! Jag klarar inte det, jag måste ju se till att min pojk inte blir utmärglad.. Eller?

Nåja. Han överlever nog. Vi överlever nog. Men tusan så energikrävande det är. Det suger musten ur hela familjen. Blä.

Trots sucks. Även i paradiset.