Livets resa

Halvåtta (kanske strax efter) var vi hos Sahlins i tisdags morse. De bjöd på frukost, och det var så mysigt att bara ta det lite lugnt hos dem och låta Henry och Flora säga hejdå. Två gånger fick vi sen åka tillbaka till huset och hämta nåt vi glömt innan vi väl kom iväg. 

Flyget till Helsingfors gick bra, Henry var taggad till tänderna och kunde omöjligt komma till ro trots att det var mitt i hans sovtid. På Landvetter mötte vi familjen Magnusson från Mullsjö, så samvaron med dem på Helsingfors flygplats förkortade såklart den väntan. Sen var det dax för långflygningen. Inget lunchsov tillsammans med all anspänning gjorde att Henry slocknade redan vid avfärd och bortsett från en stunds komalikt middagsintag så sov han hela resan. 

Malte hade sin lilla baby cot (en liten säng som fästs på väggen) och där spenderade han nästan hela flygningen, antingen lekandes eller sovandes. Det absolut mest störande med den resan var varken Malte eller Emma (bebisen i coten bredvid, som knappt sov nåt på hela resan och som mest vaggades runt av sin sönderstressade mamma skrikandes), utan en full finländsk galning på raden bakom som satt och pratade (läs gormade) för sig själv resan igenom. Även de timmar som planet var helt nedsläckt och alla sov. Eller försökte sova. Emmas mamma hade satt ett skott i pannan på honom om hon kunnat, tur för honom att vapen inte är tillåtna. 

I Bangkok skulle vi vänta i fem timmar. Vi hämtade ut våra väskor och vagnar och förflyttade hela alltet till Inrikesterminalen. Bangkoks flygplats är stor, och vi ville vara på rätt plats och vänta. Det var bara det att på deras Inrikesterminal finns inget. Ja, förutom en massa incheckningsdiskar och folk såklart. Inte ett café, inte en restaurang. Vi börjar gå igenom vår medhavda barnmat - vad har vi som kan liknas vid lite frukost? För hela familjen?
- Mjölk! säger Henry då. Jag vill ha mjölk! Ja, det var bara till att lämna pojkarna och vandra terminalen runt för att se vad som erbjöds. Och tänk! Allra längst bort fanns faktiskt en liten affär! Och de hade mjölk! Frukosten bestod således av yoghurt, chokladkex, mjölk, en välsignad apelsin som Niklas envisades med att ha med hemifrån och kall gröt på sugpåse. 

Sen flög vi till Krabi, och Henry passade på att sova hela den flygningen också. Jag, som nog inte sovit mer än fem minuter natten före (pga av den finländske galningen), fick också sova. Sen väntade två timmars taxifärd till Koh Lanta, och vid sju på kvällen thaitid var vi så äntligen framme! Lycka!

Det var fyra mycket trötta hjältar som däckade igår kväll. Malte vaknade efter ett par timmar men somnade om i vår säng. Sen vaknade han igen vid fyra och efter det var det knorvigt. Det har hållit i sig hela dagen. Han har lite feber, men det är inte så konstigt. Små barn har dålig kroppstermostat och det tar tid innan de anpassar sig till värmen. Henry var likadan för två år sen. Och det är mycket att ta in för ett litet barn med tidsomställning, en massa intryck och ny miljö. Som tur är så är det inte våldsamt varmt, mellan 25 och 30 skulle jag gissa. Det är disigt och stundom idag har regnet hängt i luften. Alldeles perfekt tycker vi med vinterblek hy och två små barn. 

Nu är vår första dag här snart till ända. Hitresan är avverkad, och nu ska vi bara landa också. 

Hoppas att allt är bra med er därhemma! Många kramar till alla.